tisdag, juni 22, 2010

Kebnekaise 2010


Här följer helgens äventyr på Kebnekaise i helgen. Första delen av resan är skriven av Tomas och den avslutande av mig.




Posten på Kebnekaise 2010

Riktigt ända upp på toppen kom vi inte pga vädrets makter. Men postens flagga fick ändå vaja högre upp än någon klättrare kom denna dag. Här följer berättelsen från mitt försök att bestiga Kebnekaise den 19/6 - 2010.

Vi åkte gemensamt från cityterminalen med flygbussen till Arlanda och lämnade bakom oss ett avspärrat Stockholm i bröloppsyra.

Trots lite missöden i säkerhetskontrollen när Henke försökte få ombord vassa saxar och ett spritkök, inte populärt, så hann vi med planet och landade kvart i elva i Kiruna.

Taxichauffören erbjöd oss att åka ända ut til Nikkaluokta för ett bra pris men vi beslöt oss för att åka buss så vi i lugn och ro hann handla proviant, myggmedel mm och äta en rejäl lunch på stadens kanske enda pizzeria.

Därefter satte vi oss vid busstationen och väntade på linje 92 som skulle ta oss ut till Nikkaluokta. Där blev vi mer eller mindre tvunga att socialisera med två lokala åldermän med homofobi och fascination för björnar. De hånade oss och menade att vi aldrig skulle komma upp på berget eller kunna värja oss i Nikkaluokta utan kniv.

Efter sju mil på bussen blev vi lämnade där den allmänna vägen slutade i ett regnigt Nikkaluokta. Nu skulle äventyret börja på riktigt!

Vi hittade snabbt den rätta vägen men tappade nästan lika fort bort den igen när vi plötsligt stod framför en bred fors. Skulle vi ta oss över den? Efter ett tappert försök att vada över av Björn och Samis försvinnande så hittade vi stigen igen tack vare den senare, som vid det här laget var halvt uppäten av mygg.

5 timmar senare - 19 km genom stenig terräng, mygganfall, och regn - skymtade vi fjällstationen i fjärran. Vi var vid gott mod, t om Sami trots att Björns stressande ledde till att han missade renburgaren på Lapdonalds. Väl på plats införskaffade vi vad som behövdes för natten, duschade, bastade, åt middag och sen i säng ganska tidigt för att orka med morgondagen.

Under natten drömde jag om Kebnekaise, att det bara var en lång uppförsbacke, med en stor platt topp, och med en glasskiosk där uppe. Men det visade sig vara något värre.. Men ett gäng starka och rejäla grabbar som vi skulle ju upp tänkte jag sömndrucket på morgonen.

Vi vaknade lördag i ottan till dimma och smattrande regn mot rutan. Åtta grader "varmt" och 88% luftfuktighet. Det skulle bli en tuff vandring. Dagen inleddes med stationens utmärkta frukostbuffe och spanande på "konkurreterna". Sen blev det till att packa ihop, rusta sig bäst man kunde, och påbörja vandringen.

Det var verkligen ett hissnande vackert andskap. Vilka berg, höjder och vyer trots dimmans täcke. Inga kort vi lyckades ta kan göra det rättvisa. Man känner sig blygsam och väldigt medveten om hur liten och maktlös man är mot naturen. Det var mycket spännande att vara så här långt norrut om polcirkeln och få se midnattsolen.

Alla borde åka ut så här och få sig ett äventyr då och då! Ta för sig mer av livet när man är ledig och inte fredagsmysa bort det framför teven. Att verkligen få ta i och känna att man kan lita på sin kropp. Det är för såna tillfällen man vill vara stark, inte för att se bra ut på stranden.

Vandringen började lätt och bra. Trots väldigt stenig terräng höll vi bra fart. Tyvärr ledde mitt oförsiktiga vadande efter någon km att mina fötter blev blöta och sen aldrig riktigt torkade upp. Hade för låga skor, även om de förutom det var jättebra, så jag blev snabbt kall. Men gnälla tjänade inget till så det var bara köra på.

Det tar verkligen på benen och fötterna att gå i så här brant terräng men trots det gick vi på bra. Efter ca 2 km ledde den lilla rösade stigen precis bredvid kanten till ett några hundra meter högt stup med forsande vatten längst ner. Det var svindlande jobbigt i början men gick bra allt eftersom. Bara man var noga med var man satte fötterna. Lätt att göra misstag om man slarvar.Och på Kebnekaise kan sånt sluta illa.

Leden vi skulle gå var utmärkt med rödmålade stenar men det hjälpte inte oss så länge. Henke tyckte att istället för att fortsätta fram såg det lättare och mer logiskt ut att fortsätta uppåt. Detta ledde till att vi fick klättra i berg på "riktigt". Över små stenblock, varav en del lösa, klättrade vi på mer eller mindre alla fyra ca 100 meter upför berget. Halt, kallt och med tidigare nämda stup under oss. Som tur var så döljde dimman hur långt man skulle falla om man skulle tappa greppet. Så jobbigt som det var insåg vi att det var fel väg, då skulle en hel del människor aldrig komma längre än några km. Det var ännu farligare att hasa nerför än att klättra på, men som tur var hörde vi röster i dimman till vänster om oss. Vi klättrade lite snett ditåt och hittade leden och några vandrare som brutit och var på väg tillbaka..

Nu höll vi oss till leden någon km till där dimman blev tjockare och vi tappade bort den igen. Det stod tre andra vandrare där och spejade. De hade tappat bort sin grupp med guide men pekade uppåt och sa att de varit på väg dit. Inget annat att göra än att börja klättra då.. Ca 300 meter upp för en väldig brant med massa sten mot en dimhöljd topp. Tillslut så insåg vi även här efter all klättring att det inte kunde vara rätt. Det fanns ingen led bara klippor. Vi beslöt oss för att vända om och då blev dimman värre. Allt såg likadant ut, snöfläckar, stenblock och dimma. Men efter sakta promenad neråt så hittade jag våra gamla fotspår vilket ledde oss ut på rätt led igen.

Nu hade det blivit kallare, endast någon plusgrad, och snöblandat regn. Vi höll oss på leden över en bred jokk och sicksackade uppför en till stenig brant med snöiga partier som tillslut ledde till en glaciär där en liten upptrampad stig som såg farlig ut ledde rakt upp i dimman. Sen försvann allt där bakom.

Här bestämde resten av gruppen för att vända men Björn hade redan hunnit in i dimman. Vi väntade ett litet tag men pga av hur vi frös kunde vi inte sitta still och tillslut så var vi tvungna att börja gå ner. Skulle någon kunna klara sig själv där uppe var det järnmannen Björn. Vi hissade postenflaggan och drack en kopp kaffe och där på 1300 meter över havet slutade mitt toppförsök.

När vi tagit oss till nedanför glaciären såg vi Björn komma gående i dimman. Han hade bara varit några hundra meter längre fram där det började bli snöstorm och hade också beslutat att vända. Vi var glada att återse honom och började vår ärofulla reträtt nedåt. Att gå ner var inte lika jobbigt som upp även om man halkade runt och blötte ner sig ännu mer i jokkarna. Efter totalt sex timmars färd var vi tillbaka på fjällstationen.

Ingen hade kommit längre upp än oss under dagen iaf och vi tog och bytte om, torkade våra genomdränkta kläder, och satte oss med kaffe och fika och gick igenom färden. Sen blev det en bastu och lite vila i våra kojer inne på fjällstationens logement - byggd för över 100 år sen och nästan allt orginal, jättemysigt!

Björn och Henke var inte riktigt nöjda och tänkte att de kanske skulle göra ett nytt försök om vädret blev bättre. Men det blev bara kallare och fuktigare. Detta hindrade dock inte de två vikingarna som klädde på sig det allra viktigaste för att hålla emot regnet, köpte en karta, packade endast fem energikakor var och en tom Ramlösaflaska, postens flagga runt halsen, och sen bara ut i den ljusa kvällen och natten..

Av Tomas Johansson

Här fortsätter berättelsen av Björn Rosenthal

Jag och Henrik gick upp med mål att köra på så länge vi kände att det var säkert och så långt vi skulle hinna tillbaka i tid att lämna hotellet. Klockan var sex på kvällen när vi begav oss och vi skulle vara tvungna att lämna hotellet senast klockan 7 på morgonen för att hinna vandra tillbaka till Nikkaluokta. Vi var inställda på att behöva gå hela natten om vi så måste. Efter vi gått någon kilometer så bad jag Henke om lite vatten. Det var då riktigt kul att se att Henrik inte ens hade fyllt flaskan med vatten när vi lämnade fjällstationen. Planen var således att vi skulle fylla flaskan varje gång vi vi korsade ett vattendrag. Detta var dock inget problem då det fullständigt kryllade av vattendrag längs vägen.

Denna gång gick vandringen/klättringen mycket smidigare. Dimman som tidigare hade legat tjock var nu borta och vi fick lite mera översyn över berget. Även regnet hade avtagit lite. Vi nådde efter två timmar platsen då jag tidigare under dagen vänt om och denna gång kändes allting mycket bättre. Jag var ivrig och småsprang nästan uppför klippblocken. Jag var helt överlycklig för att jag fick en andra chans att bestiga berget och denna gång var jag fast besluten om att vi skulle upp. Henke hade det lite kämpigare men han försäkrade att det inte var några problem bara vi kunde gå lite långsammare. När vi kom upp på berget innan Kebnekaise (Vierramvare) så snöade det rejält och sikten blev allt sämre. Vi var nu tvungen att vandra nedför berget igen för att komma till kaffedalen för att sedan kunna ta sig uppför själva Kebnekaise. Jag var helt lyrisk över att äntligen få se Kebnekaise och jag kände mig starkare än någonsin. Vid Kebnekaises fot var det ganska djup snö och jag och Henke fick pulsa oss fram. Vi sjönk djupt ner för varje steg vi tog men vi bet ihop och kämpade på. Som tur var så blev det lite bättre efter ca 100 m. Eller bättre och bättre förresten. Den djupa snön hade nu bytts ut mot rullgrus och vassa klippblock. De röda markeringarna som vi gått efter tidigare blev allt svårare att se och jag fick av och till chansa hur vi skulle gå. Henke kämpade på bakom mig och jag gjorde mitt bästa för att peppa honom. När vi närmade oss toppen så var sikten precis som på Vierramvare riktigt dålig. Jag såg inte längre några röda markeringar men beslöt mig ändå för att försöka fortsätta rätt upp. Enligt min gps så skulle vi nå toppen när som helst. Helt plötsligt så ser jag några pinnar skymta fram. Jag sprang på sista biten och ser sedan toppstugan dyka upp dimman. Jag ropade till Henke att vi nästan var framme och snart kunde vi få komma in och värma oss.

Toppstugan var dock inte vad vi väntat oss. Det fanns ingen ytterdörr och fönster och det var en stor snöhög vid ingången. Ett rum var fyllt av skräp och i det andra fanns det en bord och en träbrits där det låg två mögliga filtar. En tråkig och ganska bedrövlig syn. Vi gjorde det gemensamma beslutet att det skulle vara för farligt att fortsätta upp det sista biten uppför berget med tanke på att sikten var så dålig. Dessutom var vi båda kalla och blöta. Vi hade även dödsolyckan som var veckan innan på berget i åtanke.Vi ville dock få med en bild på flaggan så vi improviserade och Henke höll upp flaggan framför toppstugan medans jag tog bilden. Inte direkt som vår ursprungliga plan där flaggan skulle vaja fint på en pinne högst upp på toppen, men vi gjorde det bästa av situationen.

Därefter började vi våran vandring nedför berget. Henke hade lite ont i knäet och dessutom sa han att han var väldigt kall. Jag blev lite orolig då jag visste att jag inte alls skulle ha en chans att få ner oss båda om han blev sämre. Vi höll upp farten för att inte förlora värmen och som tur var så gick det snabbare nedför berget än uppför. När vi kommit uppför Vierramvare igen så var det bara nedför som gällde.

Att vi dessutom kunde åka rutschkanna på snön en bra bit gjorde att vi sparade massor av tid.

Sista biten var vi båda lyckliga över prestationen och jag hade flera gånger nära till gråt för att naturen var så sagolikt vacker. Jag kände mig så hemma på berget och att jag verkligen gjorde det jag älskade mest. Det är speciell känsla när man kommer till insikt vem man är och vad man verkligen vill göra i livet.

Jag tycker inte om att kämpa hårt. Jag älskar det! Mer än något annat.

Jag och Henrik småpratade och njöt av midnattsolen som då och då lyste på oss. Vi var höga på endorfiner och var flamsiga och skrattade av sömnbrist. Att vi var genomfrusna och mina skor var fyllda av vatten spelade ingen roll. Vi kom fram till fjällstationen kvart över ett på natten. Då hade vi kört tur och retur på 7 timmar och 15 minuter. En tur som vanligtvis beräknas ta mellan 10-14 timmar. Vi kom i säng så fort vi hängt våra kläder på tork och kunde sova 4 timmar innan det var dags att stiga upp för att påbörja den två mil långa vandringen till Nikkaluokta igen.

Jag vaknade och kände mig hyfsat ok. Tog på mig de kläder jag hade som var minst våta och packade mina saker. Därefter tog jag hand om utcheckningen medans Tomas,Sami och Henrik ordnade med färdkosten.

Vandringen tillbaka gick 1 timme snabbare än ditvägen och de sista kilometerna så passade jag och Tomas t.o.m på att springa lite. Det var härligt att få röra sig lite fortare än den snigelfart vi rört oss i de senaste dagarna.

Väl i Nikkaluokta tog vi bussen till Kiruna och avnjöt sedan en avslutningslunch på vår favoritpizzeria. Därefter så uppfyllde vi även en av Samis önskningar och besökte Kiruna Kyrka, en mycket vacker kyrka som har en väldigt speciell design.

Vårt äventyr mot Kebnekaise är nu slut. Ett äventyr som vi planerat och pratat om i ett halvår. Vi kom aldrig hela vägen upp till toppen, men jag är så otroligt glad över att vi kom så pass högt som vi ändå kom och jag kan inte finna ord över hur glad jag är att Henke ville göra ett till försök tillsammans med mig.

Mina arbetskamrater Sami Winberg, Tomas Johansson och Henrik Wickman är inte längre bara arbetskamrater för mig utan riktiga vänner. Vänner som jag tillsammans med haft en oförglömlig upplevelse.

Detta var första gången på Kebnekaise för mig, men det var definitivt inte den sista.

Av Björn Rosenthal


4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, min kompis tipsade om att läsa om er resa uppför Kebbe. Det var med skräckblandad förtjusning jag läste. Detta är ett äventyr som jag och en tjejkompis kommer att genomföra om ett par månader och var jag nervös och spänd innan så är det ingenting mot vad jag är nu=) På något sätt hoppas jag att vi hittar ett gäng hurtbullar som er på vägen, men oavsett vad så blev jag ännu mer angelägen om att ta mig an denna utmaning. Snälla säg bara att ni tog den östra leden? Tack för härlig läsning! Mvh. Liselotte

sara sa...

förlåt det är inte meningen att göra reklam o så på din blogg, men läs min senaste inlägg i min blogg behöver lite hjälp och information: http://taboute.blogg.se/2010/july/kebnekaise.html

Björn sa...

Liselotte: Det kommer ni att fixa. Det är kämpigt med inte alls omöjligt. Det största problemet skulle jag vilja säga vara vädret. Blir vädret för dåligt så är det inte kul att fortsätta.
Vi tog den västra :)

Sydtoppen 2001 sa...

Vädret är helt avgörande om man ska lyckas eller inte!