måndag, september 19, 2011

Kebnekaise, ett andra försök





Det var med besvikelse som jag och Henrik fick vända vid toppstugan på Kebnekaise förra året pga dåligt väder. Det var inte mer än 200 m kvar men vi var båda kalla och blöta och den sista biten var krävande.

Idén om att göra ett nytt försök väcktes under vårkanten och jag kände att det skulle vara roligt att bege sig till Kiruna och vandra igen. Dessutom så hade min flickvän Pia aldrig varit där uppe så det passade bra med ett återbesök. Gänget som åkte upp i år var således förutom jag och Pia, min kompis Fredrik, Henrik som var med förra året och slutligen Pias kompis Nadja.

Ett andra försök innebär väldigt många fördelar. Jag visste ju exakt vad som väntade mig. Bara en sån sak att jag numera hittar i Kiruna centrum är fantastiskt. För att dra ut på äventyret ytterligare så beslöt vi oss för att åka tåg till Kiruna. Det är en trevlig tur på ca 16 timmar. Som tur var så hade vi sovkupé.

Vi umgicks hela kvällen och kunde sen lägga oss och sova bort halva resan. På morgonen njöt vi av en helt ok frukost inköpt i restaurangvagnen. På plats i Kiruna handlade vi proviant för vandringen och begav oss sen mot bussen som skulle ta oss mot Nikkaluokta. Bussresan tog bara 50 minuter och väl på plats återstod 19kilometers vandring till fjällstationen. Jag som van löpare brukar i vanliga fall inte ha några problem med den distansen och när man är ute och springer så avverkas 2 mil på runt en och halv timme. Ska man däremot vandra med tung packning genom eländig terräng så tar det desto längre tid. Som tur var så finns det ett fik efter några kilometer som man kan återhämta sig på och njuta av en kopp kaffe och muffins. Kebnekaise må vara ute i ödemarken men det är likväl hyfsat exploaterat. Värt att tilläggas kan vara att de tog visakort på fiket. Efter totalt fyra timmars vandring var vi framme vid Kebnekaises fjällstation. Där checkade vi in på vårt rum och begav oss sen mot köket för att tillreda vår kvällsmat. Middagen bestod av spagetti med färdig pastasås. Kanske inte det mest glamourösa men det var snabbt och enkelt att fixa när alla var hungriga. Resten av kvällen ägnades åt sällskapsspel och vila.

Vi vaknade på morgonen av att regnet smattrade på rutan. ”Attans” var min första tanke. Ska vandringen förstöras även i år av dåligt väder? Hur som helst så åt vi frukost i lugn och ro och pratade igenom hur vi skulle göra. Även fast vädret var riktigt dåligt så ville vi åtminstone göra ett riktigt försök. Vi packade ihop våra saker och förberedde oss för den långa vandringen. Vi hade med oss små ryggsäckar med ombyteskläder och vi hade nötter, godis och även tunnbrödsmackor med som proviant. Vatten behövde vi inte släppa med oss i och med att det gick att fylla på flaskorna i fjällbäckarna.

Allt eftersom vi vandrade märkte vi att det gick ganska bra. Vi var bra klädda och ingen frös speciellt mycket. Vi kom uppför första toppen Vierramvare på 1700 meters höjd och begav oss sen ner mot Kaffedalen. Det är ju tråkigt att ha klättrat en massa höjdmeter för att sedan gå ner några hundra meter till dalen. Likväl så var det skönt att gå nedför efter att ha gått upp i timmar. Anmärkningsvärt var att snömängden var mycket mindre nu än när jag och Henrik var där i juni i fjol. Detta gjorde även att vandringen i kaffedalen nu bestod av hoppande mellan klippblock istället för ett istäcke som jag och Henrik hade upplevt. Det var dock skönt att slippa pulsa i snö.

Vandringen från Kebnekaises fot upp till toppstugan är krävande. Vädret är en faktor som spelar in och nu var det regnigt och kallt. Vi hade i det här laget varit ute i 4 timmar och började känna oss möra. Till slut siktade vi toppstugan och kunde äntligen komma in i värmen och sätta oss ned. Toppstugan är väldigt spartansk och är i princip bara två rum med lite britsar, sängar och bord. Stugan var dock inte tom när vi kom. Vi möttes av en stank av svett, korv och ammoniak och överallt stod det en massa karlar i underställ och förberedde sig inför den sista vandringen. Lukten var verkligen hemsk. Hur som helst bytte vi till lite torrare kläder och fick oss lite mat för att sedan bege oss upp mot toppen. Att lämna toppstugan var ingen trevlig upplevelse. Vädret hade blivit värre och regnet hade vid det här laget blivit snöblandat. Nu var det bara upp upp upp som gällde. Jag halkade vid ett tillfälle på en sten och var bara centimetrar från att slå ansiktet mot ett klippblock. Plötsligt så tornade sig en vitklädd topp upp framför oss. Dimman var tät och sikten var sisådär 2-3 meter. Sista biten upp mot spetsen är riktigt besvärlig. Det går två stup på varje sida av den smala slutningen man kan gå uppför. Halkar man där och börjar glida så är det kört. Då är man rökt så att säga. Att dessutom slutningen är en blandning av is och blötsnö gör det inte enklare. Jag var tvungen att stampa ner mina kängor och ta spjärn för varje steg jag tog. Till slut var jag äntligen på toppen. Jag måste erkänna att jag var lite skakis där uppe. Särskilt när jag började tänka på hur illa det faktiskt skulle kunna gå om jag halkade. Fredrik tog snabbt en bild på mig och jag tog en bild på honom innan jag försiktigt började hasa mig ned. På vägen nedför sluttningen mötte jag Pia som även hon ville balansera på toppen. Då blev jag ännu mera nervös. Som tur var så klarade även hon sig helskinnad även fast hon var riktigt skärrad när hon kom ner. Vandringen tillbaka mot fjällstationen gick bra även fast vi alla börjat bli riktigt nedkylda vid det här laget. Vi såg till att tänka positivt och skrattade åt eländet att vi var blöta och kalla och flera timmar ifrån fjällstationen. Det hjälpte gott.

Väl nere på fjällstationen avnjöt vi en trerättersmiddag i deras restaurang. En perfekt avslutning på detta äventyr.

För att summera lite:

Jag känner mig tillfreds över att faktiskt ha nått toppen den här gången. Även fast jag gärna hade gjort upplevelsen med strålande solsken och klar sikt. Något säger mig att jag inte riktigt är klar med det där jäkla berget ändå.

1 kommentar:

Anonym sa...

Härligt bra jobbat! //Sofie