söndag, september 16, 2012

Tjörn Triathlon 2012 HalvIronman

En tävling som jag egentligen inte hade träningsfokus för. Jag kände redan efter Zürich att jag var klar med cyklingen för året. Anledningen till att jag körde var i princip för att Pia skulle köra sin första halvIronman och jag tänkte att jag kunde väl lika gärna köra tävlingen som ett kul träningspass. Det är ju trots allt ganska bra upplagt på tävlingar med vätskestationer osv.


Mina simpass fram till tävlingen hade legat på max 2000m och mina löppass var på ca 15 km. Cyklingen var i princip ingen alls. Jag körde några svängar på djurgården i hög fart för att hitta farten. Jag tror man kallar det underhållsträning. :)





Simningen i Tjörn gick förvånansvärt bra. Jag kom upp samtidigt som ett gäng snabba simmare, däribland Magnus Magnoy. På det stora hela var det en kul simning. Det var intressant att få närkontakt med brännmaneter. Jag trodde verkligen inte det fanns så stora och
skrämmande maneter i sverige.

Växlingen till cykel gick fort och jag kom snabbt in i en bra cykling. Det gick överraskande fort och de två första varven (av fyra) gick helt problemfritt. På tredje varvet började det blåsa lite mer och cyklingen blev snäppet tyngre. Det var dock aldrig värre än att jag kunde bibehålla mitt snitt jag hade från början. Cyklingen var 97 km och jag kom in på 2.42.

 Löpningen var riktigt jobbig. Har aldrig sprungit på en så rejält kuperad bana som den här. Det var banne mig backar hela tiden. Fick håll av någon anledning och hade lite svårt att pressa mig. Jag safeade och körde på i en ganska jämn fart. Kom in på 1.33.49 (på en ngt för kort bana dessutom), vilket kanske inte är någon tid jag skryter med. Men jag var ändå glad för att det hade varit en kul och spännande dag. Dessutom var det väldigt roligt att träffa alla västkustvänner som jag så sällan annars träffar.

Jag knep en tjugonde plats i Smklassen av ca 70 herrar. Totalt bland alla klasser kom jag runt topp 30. Oväntat bra placering.

Det här blev kort och kanske inte så intressant. Men bilden på maneten blev fin.


söndag, september 09, 2012

Stockholm Itu motionssprint 26 augusti

Det märks tydligt att jag tränat mycket kort och snabbdistans på sistone. Igår var jag ute på mitt första långpass löpning sen Zürich IM. Jag kände mig hur stark som helst de första 18km. Benen ville springa snabbt och hårt. Plötsligt,  ungefär vid 20km började vaderna stumna. Det kändes som jag sprang med stora stockar under knäna. Från att med lätthet sprungit i 4.10fart fick jag nu kämpa för att hålla 4.40fart de sista 4kilometerna. Nyttig läxa.   Det gav mig också en tankeställare att inte underskatta marathondistansen. Att uthållighetsmässigt orka ett marathon är inga större problem. Men att kunna hålla en hög fart utan att benen stelnar till är en större utmaning.

Den 26 augusti körde jag Itu Stockholm sprint. Den gick i samband med världscupen och jag tänkte det kunde vara kul att köra den för att få till ett snabbpass i centrala Stockholm. Veckan innan hade jag testat på riddarfjärdssimmet som precis som sprinten gick utanför Stadshuset. Det är ganska krångligt att simma där. En del vågor och ganska strömt. Hur som helst så visste jag vad som väntade.

Sprintstarten gick i omgångar så det var totalt omöjligt att veta hur man låg till i tävlingen förrän efteråt. Detta var på ett sätt ganska skönt men också ganska frustrerande för det gav ingen direkt tävlingskänsla. Nu var det å andra sidan ingen tävling utan ett motionslopp så låt gå för det.

Simningen gick hyfsat. Jag låg med i täten och hade riktigt kul i vågorna. På slutet kom vi ikapp startgruppen innan och jag kan tänka mig att det var lite traumatiskt för de att plötsligt få en en massa snabbare simmare på sig som försöker ta sig förbi.
Jag gjorde en så snabb växling jag kunde och sprang genom ett gigantiskt långt växlingsområde för att sedan kunna hoppa upp cykeln.

Var pigg på cykeln och kände att jag kunde ligga på i princip på max hela tiden. Problemet var bara att omgivningen inte riktigt vara lika med på att jag skulle ligga på så hårt. Jag blev gång på gång tvungen att ropa åt folk att de skulle hålla till höger och uppför västerbron tog det tvärstopp när folk kämpade sig upp. Detta är dock ett problem som jag lägger på arrangörerna då de inte kunde tillhandahålla en bana som var rymlig nog för ALLA sorters tävlande. Detta problem är väl också något man får räkna med när man startar samtidigt som motionärer som kör sitt första pröva på triathlon. Det var egentligen inte värre än att jag fick ropa åt de som var i vägen och sen tacka vänligt för att de flyttade på sig.

Snabb växling till löpningen. Här hände det något märkligt. Jag hade svårt att gå över till snabb löpning och huvudet tänkte hela tiden att jag skulle hålla igen. Jag tvingade mig själv att koppla bort det och kunde sen lägga mig i en ganska så bekväm 3.50fart. Det var kul att göra en kortare löpning för en gångs skull och slippa Ironman-gnatet.

När jag kom i mål såg jag på direkten att banan var för kort och kände en viss besvikelse för det. Hade varit kul om de hade fått till distansen (5km) rätt. Så blir det ibland

Väl hemma sen kollade jag resultaten och upptäckte att jag fått dagens andra bästa tid. Slagen av Patrik Nilsson som vann Sm i Halvironman två veckor senare. Lite kul faktiskt.


Sim 750m 13:15
cykel 20km 32:14
löpning 4,2km 16:03 


söndag, september 02, 2012

Ångaloppet 12 augusti 2012

Ibland händer de mest oväntade sakerna. Efter Schweizeländet var jag ganska rejält less på träning och framför allt cykling. Jag kände att jag ville göra något som inte var triathlon och helst inte innehöll cykling. Jag snackade lite med simcoachen Micke och sa till honom att om han skulle få höra om någon som skulle behöva en tävlingspartner till te x Ö till ö så kunde han göra få tipsa om mig. Han svarade att det skulle han göra.

Tre dagar senare fick jag mail av en kille som heter Erik och han hade precis blivit utan sin partner till Ångaloppet. Ångaloppet är en swimruntävling där man simmar och springer om vartannat.  Han behövde en ny tävlingspartner med bara en veckas varsel. Micke hade sagt till honom att jag var en god löpare och en duktigare simmare än han.

Jag behövde inte många minuter på mig att tacka ja till äventyret. Jag hade som sagt en vecka på mig att förbereda. Perfekt. Jag som aldrig sysslat med swimrun gjorde det bästa utav situationen och använde veckan till att jobba upp hastighet i både simning och löpning. Korta snabba pass. På onsdagen körde jag en träningstävling i triathlon på djurgården (som jag faktiskt kom först i utav 150 personer) och på torsdagen körde jag en swimruntävling i Hellas. Körde i en ganska behärskad fart och tränade in de olika momenten. Även den tävlingen gick hyfsat och jag kom sexa av ett 30tal personer.

På lördag kväll åkte jag och Pia till Erik och hans familjs lantställe i Linköpings skärgård och hade en trevlig kväll där vi lärde känna varandra och dessutom hann vi få till ett simpass ihop.


Söndagen var tävlingsdag. Jag hade egentligen ingen som helst aning om vad som väntade mig. Jag visste att Erik var en mycket god löpare och när vi testsprang banan och Erik drog iväg i 3.15 fart förstod jag att en postironmantjock Björn skulle få kämpa hårt. Jag tänkte dock att det löser sig och att jag får vila under simpartierna.

Erik upp ur vattnet
Jag kämpar
Startskottet gick klockan tio och jag och Erik drar iväg och placerar oss som tredje lag ganska snabbt. Vi märker snabbt att vi tillhör de mer löpstarka i tävlingen och ganska så snabbt så leder vi hela tävlingen. Vi passerar en ganska så eländig terräng och när vi springer igenom ett träsk så fastnar mina skor i gyttjan. Oerfaren som jag var så hade jag skor med locklaces. Så när skon fastnade så åkte den av och blev kvar i gyttjan. Där förlorade vi onödiga sekunder. Plötsligt var vi framme vid första simsträckan och vi märkte hur vi blev omsimmade av hur många lag som helst. I själva verket kanske det bara var 3 lag som drog om men det var tillräckligt för att vi skulle tro att allt var kört. Efter vattnet var det upp och springa igen. Vi plockade lag efter lag och efter ett tag var vi först igen. Jag kämpade ganska så hårt i löpningen. Jag hade inte kört så mycket löpning efter Im Schweiz och var lite ringrostig. Visst att jag kunde ligga i fyraminutersfart på skogsvägarna men när vi började springa upp och nedför berg i för mig till synes samma fart började jag gå på rött. Erik hejade på mig hela tiden och var med sina 15 kg lättare som en bergsget. Vi bibehöll ledningen genom varvningen och när vi gav oss ut på etapp två som innehöll fler och längre simdistanser så visste vi att våra motståndare skulle komma flåsandes efter oss. Mycket riktigt så hade vi ganska så snart Simon Sjödin (Os-simmare om jag inte misstar mig) och hans bror efter oss. De gick om oss under en simsträcka och vi kämpade på för att jaga dem. Dessvärre lyckades vi aldrig komma ifatt dem och de slog oss med två minuter. Vi kom in på andra plats efter 2 timmar och 26 minuter. 23km löpning och 2 km simning avklarade. Överraskade och glada kramade vi om varandra vid mållinjen. Vi hade hoppas på att komma kanske topp tio av de 100 lag som startade. Att vi fick segervittring och slutade med ett silver hade vi aldrig vågat hoppas på.

Det var en fantastiskt kul tävling men också väldigt slitsam. Mina fötter var rejält förstörda efteråt. Min ena stortå hade en svår stukning och min bröstkorg var sårig efter jag simmat på några stora stenar.


Andra plats!

Helt plötsligt var det kul med sport igen.