tisdag, juli 30, 2013

Tävlingsrapport Amfibiemannen 27 juli 2013



Det var då äntligen dags för min och Marikas första tävling ihop. Amfibiemannnen, 22km löpning och 5.4km simning. Vi var peppade att köra på hårt men vi var lite oroliga över hur bra det egentligen kunde gå med tanke på att det var riktigt hårt motstånd. I bakhuvudet tänkte vi att i värsta fall så blir det här ett bra träningspass inför Ö till ö.
Vi kom till Lidö i god tid och kunde i lugn och ro förbereda oss inför tävlingen. En tjock dimma låg över vattnet och en viss oro infann sig att den dimman skulle bestå. Tävlingsledningen försäkrade oss dock om att dimman skulle försvinna och starten skulle gå för dam och mixklasserna klockan 12.30.

Mycket riktigt så avtog dimman och klockan 12.30 startade vi. Vi sprang ganska reserverat och jag minns att redan i ett tidigt stadium besvärades jag över att det var så varmt i min avklippta våtdräkt.  Att springa i våtdräkt och badmössa när värmen trycker på är ingen trevlig upplevelse.  Vi kom ner till vattnet som 8:a och vi kom ganska snabbt iväg. Det var fortfarande dimma och eftersom jag låg först var det min uppgift att navigera efter de röda flaggor som låg ute i vattnet. Ön som vi skulle simma till syntes inte alls. Jag överraskades över att vattnet var ganska kallt och vågigt. Detta var dessutom den längsta simningen och den skulle göras igen på tillbakavägen. Vi simmade på bra och plötsligt var vi på tredje plats. Vi sprang genom hagar och skogsstigar och det kändes riktigt bra. Både jag och Marika var ruggigt starka. Efter ytterligare några simningar blir vi omkörda av första herrlag. Detta var bara en tidsfråga och jag tycker det tog längre tid än väntat för de att komma ifatt. Vid ett tillfälle föreslog Marika att vi skulle byta plats under simningen och att hon skulle ligga framför och dra, detta visade sig vara en dålig idé då jag inte alls övat på att ligga bakom och paca med en lina hängande över mig. Jag strulade flera gånger och tappade bland annat min ena paddel vid ett tillfälle. Efter den kaossimningen började ”långlöpningen”. Vi valde att INTE dra ned våtdräkterna till midjan, detta för att spara den tiden det tar att fixa med dräkterna. Detta var kanske inte helt optimalt. Det blev riktigt varmt när vi sprang fram längs grusvägarna. 
Plötsligt fick vi syn på en skylt där det stod heja Marika och Björn. Det var Marikas föräldrar som letat sig ut och stod längs en väg och hejade. Det var riktigt kul! I slutet av löpningen kom vi fram till ett gammalt värn som man skulle springa igenom. Det var kallt där inne men en skön kontrast till värmen där ute. Därefter var det ut och ner i vattnet igen. Nu skulle vi runda en ö för att sedan komma upp på land och springa samma väg tillbaka.
Jag navigerade så tajt runt ön att vi nästan strandade som sälar på den. Jag har senare fått höra att denna simdel var väldigt vacker. Det missade jag helt och hållet.
Långlöpningen tillbaka var nästan värre än den första men vi blev peppade av alla som hejade och ropade att vi låg riktigt bra till. Sista biten på löpningen var lite av survival för oss båda då vi praktiskt taget kokade i våra dräkter.  När jag hoppade ner i vattnet så drack jag några klunkar havsvatten för att kyla mig och det var riktigt gott. Nu hade det blåst upp lite mera så simningen var tyngre. Jag hade dock massor av energi och tryckte på så hårt jag kunde. Vid varje uppstigning från vattnet tittade jag bakåt för att se om det fanns några mixlag bakom oss men jag såg bara några herrlag. Jag var vid det här laget lite förvirrad pga av värmen och viss trötthet så jag hade ingen riktigt koll på exakt vilken ö vi var på. När vi till slut kom till sista havssimningen så kände jag att vi borde kunna hålla vår placering. Vi var nästan mer sim än löpstarka denna dag och jag paddlade på fint och navigerade efter några duktiga herrlag i vattnet. Det var en grym känsla att komma upp ur vattnet och se att vi inte tappat någon placering och att vi nu bara hade en ganska kort löpning framför oss. Mina ben var ganska stela i början av den löpningen och det tog en stund innan de kunde funka optimalt men därefter började jag dra på. Marika hade det lite tuffare och linan mellan oss blev lite längre. Jag försökte hitta det optimala läget med att dra Marika precis så mycket så att hon skulle gynnas av det istället för att pressas för hårt. Marika klagade inte en sekund under loppet fast hon efteråt sa att hon haft riktigt ont i benen sista biten. Underbar känsla att springa in över mållinjen som tredje mixlag och tolfte lag totalt. Vi hade haft en riktigt bra dag!
Denna tävling har gjort oss lite tryggare inför vår riktiga utmaning Ö till Ö samtidigt som jag nu inser hur sjukt jobbigt det kommer att bli.