söndag, november 08, 2009

Racerapport


Vet inte riktigt hur jag ska börja så jag börjar helt enkelt från simningen. Någon slags insim existerade knappt med tanke på att först skulle Nationalsången sjungas och sen skulle eliten starta tio minuter före oss andra. Nationalsången var en klass för sig. Folk grät och höll handen på hjärtat. Intressant och fascinerande må jag säga. Det är annat i Kalmar det.

Jag stod hyfsat långt fram och när startskottet small så sprang 2400 simmare samtidigt ut i vattnet. Det blev lite smått kaos och jag hade fullt upp med att parera de galna vågorna samtidigt som jag slog bort armar och ben i ansiktet. Att slå ut en tand är ju inte direkt drömstarten. Jag rundade den bortersta bojen precis och med facit i hand så var det nog ett misstag. Jäklar vad vi slogs där ute. In mot stranden gick det snabbare och lättare. Man bara drogs med av vågorna och jag hann roligt nog se några rockor på botten. Andra varvet var det inte fullt lika mycket bråk och det gick riktigt bra. Jag är nöjd med simningen. När jag kom upp ur vattnet sprang vi genom en dusch och sen fram till folket som slet av en våtdräkterna. Lay down skrek de och då var det bara att lägga sig ner och sen hade man två personer som slet av en dräkterna. Grymt. Tog min gearbag och sprang in i tältet och bytte om. Sprang sen till cykeln och gav mig ut. Inga större problem där egentligen. Min cykelträning de senaste veckorna har varit i princip obefintlig de senaste veckorna så jag bestämde mig att lägga mig på ett ganska lågt snitt, 35/km. Jag höll den snittet i princip hela loppet skulle jag tro om inget speciellt hände den sista milen då jag inte kollade speciellt mycket. Jag drack 3 flaskor vatten och fyra flaskor sportdryck vilket är mer än jag någonsin gjort under ett lopp. T2 gick snabbt och smidigt och i sedvanlig ordning passade jag på att kissa innan jag stack ut. Kändes tufft i början men jag hade ett bra löpsteg och beslutade att jag skulle hålla igång så länge det gick. Jag körde på och först när det var 7 km kvar började jag dra ner på takten. Även fast tiotimmarsgränsen fanns där så kände jag att den inte var så viktig. Jag hade varit långt under den tidigare och den kändes inte alls viktig. En rolig grej var förresten att jag började gråta när jag gick ut på andra varvet på löpningen för då visste jag att jag skulle klara det. När det var 4 km kvar så gick jag ganska stora bitar tills det kom en tjej som sa: come on run with me. Jag började då springa igen och fick upp lite fart igen. När jag sen kom fram mot mål så var känslan helt obeskrivlig, så jäkla mycket människor och amerikanare och jag fick gåshud på kroppen och bara sprang sista biten och hoppade över mållinjen. Väl i mål fick jag en personlig assistent som ledde mig till fotograferingen och visade mig var det fanns mat och dryck. Sån otrolig service. Jag åt en hel stor panpizza och åt en massa kakor och sen väntade jag och Nicklas in Elin som gjorde ett helt otroligt bra lopp.

Nu känner jag att ölen börjar verka.. :)

Allt känns så bra idag. Kan inte riktigt fatta att det är sant.

4 kommentarer:

Karin sa...

GRATTIS till ett grymt lopp!!

Tess sa...

Det är något speciellt med amerikanare, håll med om det :-)

Jenny sa...

Du ska vara så jäddra stolt över dig själv! Du är en sann Iron Man!!!

Anonym sa...

Superbra jobbat, du är så ruskigt bra!
Stort tack för middagen och en underhållande tävling, hoppas hemresan gick bra :)

Kram Sofie