Budapest Marathon 7 oktober 2012

För två år sen sprang jag mitt senaste riktiga Marathon. Körde då Stockholm Marathon på 2.59.32. Jag var jätteglad över att äntligen kommit under den magiska tretimmarsgränsen. Den tävlingen kändes hyfsat bra (fast man har ju en tendens att glömma smärta). Min plan var då att springa med farthållarna och köra stabilt på 3 timmar. Problemet var bara att vid halvamarathonsträcket så gav farthållaren upp och helt plötsligt var gruppen tvungna att förlita sig på själva. Det var förstås inga större problem även fast det var aningens snopet.

Efter Stockholm Marathon 2010 så tog jag paus helt från långlöparsatsningen och gick fullt in på Ironmanträningen. För min del innebär en Ironmanmara tider som är betydligt långsammare än ett Marathon där jag inte cyklat 18 mil innan. Som bäst ligger jag runt 3.25 sträcket, som sämst 4.06 vilket jag sprang på i Texas i år. Det var 35 grader varmt och jag klarade inte att få upp någon fart överhuvudtaget. Det slutade med att jag småjoggade runt och åt godis och drack. I Texas gick jag aldrig in i väggen för att jag helt enkelt inte ens klarade av att pressa på grund av värmen. Mycket märkligt. Men värme knäcker en på ett märkligt sätt.

Nu var det hur som helst dags för ett riktigt Marathon igen. Min flickvän hade hittat detta hyfsat platta Marathon och vi tog tillfället i akt att åka dit med ett gäng vänner och kombinera en långweekend med en löpartävling. Jag var riktigt peppad att faktiskt göra ett personbästa denna gång. Jag la cyklingen på is under en månad och satsade stenhårt på löpningen. Fick till och med ihop en vecka med 10 mil löpning vilket väldigt sällan händer under triathlonsäsongen.  

Två veckor innan tävlingen körde jag ett grymt långpass på 37km där jag snittade strax under 4.30fart. Mycket bra känsla och jag kände mig urstark.

Min raceplan var att börja lugnt med tretimmarsfartgruppen och därefter jobba progressivt till runt 4.07 fart. Min ambition var att satsa järnet och våga chansa.

Tävlingsdag
Startskottet gick och jag kom iväg riktigt bra. Jag var med långt fram och hängde med tretimmarsfarthållarna. Banan är verkligen platt. De första kilometerna kändes verkligen som de gick utför. Jag höll koll på klockan och såg till att inte rusa iväg för hårt. Jag lät människor i högre farter passera mig. Min plan var att jobba progressivt.  Farthållarna låg i 4.10fart de första 5 kilometerna och när de upptäckte att de sprang för fort och saktade in så bibehöll jag istället farten. Kilometer efter kilometer gick och jag hittade en jämn fart på 4.07/km. Jag passerade halvmaran på 1.28.08 och jag var urstark.  Jag hade en tanke att jag möjligtvis skulle kunna tappa något på sista milen men att det skulle påverka marginellt. Vid 32km kom det upp en löpare bakom mig som låg precis bakom mina fötter. Detta stressade mig en del och jag misstänker att min puls drog iväg. Vid 35km började jag tappa fart och det blev ansträngt. Detta är förstås helt normalt vid den här tidpunkten. Jag började räkna ner kilometerna i huvudet, började tänka på att det som var kvar bara var en lång intervall. Vid 39 kilometer var jag inne på survival. Jag stönade vid varje steg och mitt huvud började bli tungt. Jag sprang på men lyckades inte ligga över 4.30 fart. När det var 1 kilometer kvar så höll jag knappt feminutersfart och hade stora svårigheter att springa rakt. Gång på gång trodde jag att jag såg mållinjen men den tycktes aldrig dyka upp. När jag till slut hade 100 meter kvar så vinglade jag över halva banan. Jag såg personer som jag tidigare sprungit om susa förbi och jag stapplade in över mållinjen. 

Uppenbarligen såg personalen där att jag var illa däran för jag blev på direkten uppfångad av två personer som tog mig till sjukhustältet. De placerade mig på en brits där och jag sa att det inte var någon större fara med mig och att jag bara behövde vila. De sa till mig att berätta om jag skulle börja må illa och jag svarade att det var lugnt. Det tog 10 sekunder och sen började jag kräkas, massor! De gav mig en liten 1 litersplastpåse och uppmannade mig att ”try to aim”. Detta var givetvis ganska svårt. Jag svettades massor och bad om vatten men istället för vatten så fick jag någon slags brustablettlösning. Denna gjorde givetvis att jag kräktes igen. Jag fick till slut två påsar med is som jag lade i pannan för att kyla mig och det hjälpte något. Jag bad massor om ursäkt till den trevliga sjukvårdspersonalen och det var en hel del menande leenden som utbytes i tältet. Jag förklarade att jag gjort massor av Ironmantävlingar och marathons innan och aldrig upplevt något liknande. Det kändes verkligen hemskt att orsaka denna oreda i tältet och jag kände bara att jag borde ge plats åt någon som behövde den mer. Problemet vara bara att jag var den som var mest illa däran. Jag blev nästan lite glad när jag såg en kille komma inrullandes på rullstol efter en stund.

Efter att ha legat på britsen i över en halvtimme hade jag fortfarande inte slutat kräkas och personalen började prata om att sätta in dropp på mig. Min första spontana fråga på det var: ”Is it expensive?” De skrattade och sa att det ingick i försäkringen. Droppet förbereddes och jag fick hänga ut min arm. Det tog inte många minuter efter att det börjar rinna innan jag kände skillnad i huvudet. Illamåendet avtog något och jag började sakta men säkert bli klarare i huvudet. Efter ytterligare en halvtimme var jag så pass kry att de kunde plocka ur droppet och jag försökte försiktigt resa mig upp.

Jag stapplade upp och pratade med mannen som hade haft huvudansvaret för mig. Han försäkrade sig att jag mådde bättre och jag sa att det gjorde jag, samtidigt som jag skakade hans hand och tackade för hans hjälp. Med stapplande steg och utan tröja lämnade jag sjukhustältet för att hitta mina vänner som oroligt väntat på mig utan att veta om vad som hänt.

Händelsen i tältet var lite som en feberdröm, jag kommer ihåg att jag pratade massor på en för mig till synes perfekt engelska. Jag minns att mina ben krampade och jag lyckades få massage av någon stackars sköterska som jag trodde var massör. Jag hade i min dimma fått för mig att jag var i massagetältet också.

Man kan alltid analysera ett lopp i efterhand och fundera på om man skulle kunna kört hårdare eller inte. Det jag säkert är att jag absolut inte kunnat köra på hårdare. Möjligtvis hade jag kunnat köra smartare, men kollapsen kom så plötsligt och jag kunde verkligen inte förutspå den. När jag väl började känna att det började kännas jobbigt så gick jag istället all in.

Jag har kört 8 ironmantävlingar i mitt liv och jag har aldrig varit så sliten som jag är i kroppen nu. Fem dagar efter tävlingen känner jag mig fortfarande matt och orkeslös. Jag tar en helvila ytterligare 5 dagar till innan jag försiktigt börjar rulla igång igen.

Praktiskt med säsongsvila nu dessutom.

Jag känner mig glad över att knep en 83:e plats i tävlingen och slog mitt personbästa med 20 sekunder på tiden 2.59.12. Jag gav allt jag hade just den dagen, det är något man ska vara nöjd över!