Race report Kalmar Ironman- Björn Rosenthal

Plötsligt så händer det bara, man har det perfekta racet! Det hände mig 2010 när jag sprang milen på 35 minuter, det hände 2011 när jag körde dåvarande Kalmar triathlon på 9.32 och det hände under Stockholm Aquathlon i sommar då jag simmade 5km på 1.12 och därefter sprang halvmaran på 1.22. Dagar då allt sitter och man sitter efteråt och funderar på hur tusan kunde jag vara så snabb?

Ibland blir det tvärtom. Man tänker att nu kommer jag kunna prestera om inte otroligt bra så åtminstone hyffsat bra.  Jag hade en sådan tanke inför Kalmar Ironman i år. Kroppen var i fin form och även om jag inte fått till cyklingen så brukar jag kunna plocka fram det till tävling. Min simning och löpning har dessutom varit bättre än någonsin i år (kanske pga. den bristfälliga cyklingen).

Nej det gick inte direkt bra för mig i helgen, åtminstone inte om man ser på vad jag har presterat tidigare. Om jag är missnöjd och besviken? Nej inte alls!

Jag hade en riktigt trevlig dag. Det var kul att heja på vänner och jag är så glad för alla som lyckades med sina egna mål och för de som för första gången gjorde ett Ironman! 

Om själva racet
Jag var märkbart nervös på natten. Jag brukar vara lugn men det var något i mig som gjorde att jag inte kunde slappna av. Vi gick upp klockan 4 på morgonen. Jag drack 2 koppar kaffe och åt en macka. Brukar inte få i mig mer på raceday. Därefter gick vi ner till området och kollade cyklarna. Det är alltid en lättnad när man ser att cykeln inte fått punktering under natten.  Därefter gick vi ner till simstarten. Jag valde att simma utan simglasögon som jag övat på hela sommaren. Väldigt skönt att slippa imma och dessutom så är det lättare att navigera. Jag placerade mig i 1.05 gruppen och hade en riktigt bekväm simning. Inget slagsmål och bra känsla. Med facit i hand hade jag kanske kunnat trycka på lite mer men omständigheterna gjorde att det inte gick fortare än vad det gjorde. Faktum är att det är totalt omöjligt att veta hur fort man egentligen simmar såvida man inte kollar på klockan under själva tävlingen.  Men det var ett kul sim hur som helst!

Hyfsat snabb t1 utan strul och gav mig sen ut på cykeln.

Tog det lugnt fram till Ölandsbron för att komma in bra i cyklingen och vid krönet av bron gick jag ner i bågen och började trycka på. Benen kändes bra och lade mig stabilt i motvinden. Efter bara någon kilometer började mitt bakhjul låta konstigt och hoppa. Jag stannade och kollade och mycket riktigt hade luften börjat sina. Jag plockade av bakhjulet och slet loss tuben och satte dit en ny tub.  

När jag skulle trycka dit munstycket för kolsyran så gick ventilen på däcket sönder. Jag blev helt lamslagen. Ska det bli min första dnf pga. en punktering? Klungor av cyklister dundrade förbi mig och jag försökte vinka till motorcykeldomarna att jag behövde assistans. En stannade och sa att en servicebil var på väg. Mitt huvud gav upp där, jag tänkte att om jag åtminstone bara får låna ett nytt hjul kan jag rulla runt den här tävlingen. Plötsligt så kom jag att tänka på att jag skulle kunna försöka byta ventiler mellan det gamla och nya däcket. Som tur var hade jag med mig en liten ventilavskruvare och kunde således göra detta. I med ventilen och börja handpumpa. Lycka var när jag märkte att det kom i luft. Jag pumpade på så gott det gick och gav mig sen i väg.

Nu var jag mitt i värsta vätternrundanklungan. Folk cyklade tre i bredd och alla låg packade så det var helt omöjligt att komma någonstans.  Jag försökte gestikulera till en motorcykeldomare att det var omöjligt att cykla om, om jag inte fick korsa mittlinjen. De ropade tillbaka att man max fick vara två i bredd. Jag satte mig upp och cyklade på så gott jag kunde. Så fort jag försökte hålla 10 meters lucka till den framför så kom det människor och lade sig framför vilket gjorde att det gick ännu långsammare.  Köra om gick som sagt inte. Efter några mil så blev det dock lite bättre och jag kunde trycka på igen. Ner i bågen och med två killar som låg på mitt bakhjul som iglar rullade jag fram. I medvinden kunde jag äntligen trycka på lite mer och jag passade även på att kissa samtidigt som jag cyklade. Kanske det bästa med hela dagen då jag aldrig lyckats kissa så bra på cykeln tidigare. Seger!  Under de sista fem milen av cyklingen kändes det att jag inte fått till några långpass. Jag var trött! In i t2 och jag hade inte större brådska där. Jag gick genom området, kissade och gav mig sen ut på löpningen. Benen kändes riktigt bra. Tänkte att jag skulle spara på benen då jag ändå inte skulle kunna göra något stordåd vad gäller tid så jag lade mig i 5.20 fart och skulle således vara inne till klockan sex. Det höll fint första halvan och jag pacade Sanna Duvebrant en del. Men strax innan jag kom in till stan på andra varvet började jag må illa. Kräksilla till och med. Jag funderade på om jag skulle försöka kräkas men det är också förenat med en eventuell dnf så jag valde istället att släppa iväg Sanna och börja gå. Fick tipset att äta citron så jag tog citron vid vätskestationerna som jag sen pressade i vattnet. Det blev ett gott citronvatten som jag faktiskt tror hjälpte. När jag sen försökte komma igång med löpet igen var det lungorna som satte stopp. Så fort jag började jogga så kunde jag knappt andas. Det var helt täppt. Jag misstänker att det var en trötthet som fanns kvar från Ångaloppet som jag hade gjort några dagar tidigare. Jag stötte ihop med Kaj Munk och tillsammans så gick/småjoggade vi resten av tävlingen. Jag kom i mål väldigt fräsch och det var väl lika bra det.  Min längsta Ironmandag blev en ganska trevlig upplevelse trots allt. Det är säkert nyttigt när man får motgångar och jag är så tacksam att det här inte var ett år då jag satsat och tränat för Kona. Då hade en punktering varit hemsk att få.

Nu vilar jag och laddar om mina batterier för Ö till Ö om två veckor. Då ska min kropp funka som den ska!