Ö till Ö 2015

Hur elände kan bli till något så fantastiskt kul


Förutsättningarna var verkligen inte helt optimala för mig och Daniel när vi skulle köra Ö till ö i år. Daniel hade kört Kalmar Ironman några veckor innan och blev aldrig helt återställd efter det. Jag har dragits med något slags virus i kroppen som inte velat släppa. Jag har dessutom varit riktigt sliten i kroppen efter alla tävlingar. Att jag aldrig lär mig. Det funkar inte att tävla varje vecka hela sommaren. Inte för mig i alla fall. Jag blir nedsliten både mentalt och fysiskt och när det väl är dags för årets viktigaste tävling så vill jag bara att säsongen ska vara över.

Hur som helst, så anlände jag och Daniel till Sandhamn dagen innan. Vi hämtade våra grejer, gjorde en intervju och fixade med utrustningen. På kvällen kom Daniel fram till mig och berättade att hade det hänt en grej i familjen och han var orolig. Vi pratade lite och kom fram till att familjen är viktigare än tävlingen så med hjälp av Dennis på Head, tävlingsledningen och några vänliga funktionärer fick Daniel skjuts från Sandhamn till Stavsnäs med båt och där mötte vi upp Jonatan som ryckte in som ersättare i sista minuten.

Jag kände mig riktigt trygg med Jonatan som ersättare. Vi körde bra ihop i Engadin och han är en riktigt trevlig prick.

Som jag sa i en intervju när jag fick frågan om hur det kändes att få en ersättare i sista minut: "Well, they look the same and they are both good runners so I am ok with that."

Så, nu satt jag där med Jonatan på hotellrummet. Klockan var 22.30 och i princip så tog Jonatan direkt över Daniels hela utrustning.  Jag släckte och somnade runt tolv på natten bara för att vakna några minuter senare av att Jonatan väckte mig för att fråga en sak. Jag håller inget mot honom för det men efter det kunde jag inte somna om.  Upp 4.10, frukost och sista fix med grejerna. 30 minuter innan start känner jag mig inte alls bra. Det kan ha varit psykisk press, det kan ha varit något annat, men jag ville verkligen inte starta. Jag mådde piss och var nästan gråtfärdig för att jag kände att jag skulle sabba för Jonatan som åkt ut hit och var så peppad. Jag bet ihop och vi ställde oss på startlinjen.

6.00 gick startskottet och vi var iväg. Vi höll igen farten första löpningen fram till första simningen. Väl där lade jag mig först och drog.
 Jag simmade väldigt reserverat och pressade inte på jättemycket utan ville känna mig fräsch efter den. I efterhand borde jag tryckt på mer kanske, men det är lätt att vara efterklok.

Det positiva var att efter simningen hade jag en betydligt bättre känsla i kroppen. Jag började njuta och känna hur kul det var. Vi höll en ganska långsam fart på löpningarna, runt 5.5-10/km och jag kände att min puls drog iväg så fort vi körde snabbare än så. Eftersom mitt fokus nu var att faktiskt fullfölja efter min jobbiga känsla på morgonen så vågade jag inte pressa mer än så. Vi var väldigt noga med att få i oss energi och vatten och vi hade det trevligt tillsammans på banan och pratade om allt möjligt. Passade även på att hälsa till mamma så fort vi fick en kamera i ansiktet. Timmarna flöt på, löpningarna kändes bra pga den låga farten och simningarna var så jäkla roliga. Jag längtade till varje simning och efter "grissimmet" kom jag upp alldeles överlycklig. Så otroligt kul att simma i dom höga vågorna. Förra året fick jag problem efter omkring 5 timmar, men i hade jag inga kramper eller större problem alls.

Min första svacka fick jag i början av Ornö. Helt slut tog jag och Jonatan drog mig med spänd lina. Jag tryckte i mig en massa gels och blocks och efter några minuter var jag back on track. Tyvärr så var det då Jonatans tur att få en svacka. Så nu var det jag som drog honom. Vi tog oss fram till vätskestationen vid Ornö kyrka och tryckte i oss mera energi och därefter var vi hyfsat pigga sista 15 km. Mina ben var väldigt slut muskulärt sista 45 min och jag hade svårt att trycka på men som tur var taggade Jonatan till ordentligt och han drog oss förbi ett antal lag. Sista biten på Utö sprang vi progressivt och jag noterade ett tag att vi sprang i 3.50/km. Var kom dom krafterna ifrån??   På Utö väntade Pia, mamma, pappa och min svåger Dimitar. Sån lycka!

Så skönt att se sin familj där och när dom sa att dom skulle ta båten om 20 minuter, så var jag inte sen att snabbt hämta mina grejer och åka med dom hem.

Faktiskt otroligt skönt att få avnjuta kvällen i soffan med lite godis och tv. Jag var så glad och lycklig att en dag som började så dåligt kunde bli så bra!

Så, trots att jag vet att jag har betydligt mer i mig och att vi borde kunnat köra ännu bättre så var det just det här vi lyckades med den här dagen. Att vi dessutom gjorde det till en riktigt bra upplevelse är jag alla mest stolt över.