Jag frågar mig varje gång jag väl är ute på ett lopp varför i helvete jag sysslar med det. Det är inte kul.. Det är inte kul alls. Jag springer så att det gör ont i hela kroppen, är på väg att spy och tårarna nästan kommer.. Man vill bara stanna hela tiden.. Under loppet så frågade jag mig själv flera gånger varför jag inte bara kan träna som en vettig människa och strunta i en massa tävlingar. Men det hör väl till att tävla.
Hursomhelst. Jag är lite besviken så här i efterhand.. Jag sprang första milen på stockholm halvmarathon på 36.35 så jag tänkte att sub 36 borde inte vara ngt problem. Ack så fel jag hade. Jag sprang på 36.41 vilket alltså är 41 sekunder långsammare än plan. Vet faktiskt inte riktigt vad som gick fel. Jag var förvisso hyfsat stark genom hela loppet men jag blir så frustrerad av att jag inte klarar av att ge den där extra pushen lite tidigare. Nu blev det visserligen en spurt mot Markus där jag klarade av att trycka på rejält. Men jag vill få in det styrkan lite tidigare..
Det får nog bli ett till millopp i år.. För det här är inte ok,
2 kommentarer:
Upp & hoppa Björn!
Tiden må vara "skit"..
Men men.. då var det ett skitlopp också.
"you are an ironman"
- Du ska vara snabb i maj!
Ben & Jerry
så sant.. Tack vännen. Om jag springer på samma sätt i maj så har jag helt plötsligt gjort en bra tid. :)
Skicka en kommentar