Ö till Ö 2015

Hur elände kan bli till något så fantastiskt kul


Förutsättningarna var verkligen inte helt optimala för mig och Daniel när vi skulle köra Ö till ö i år. Daniel hade kört Kalmar Ironman några veckor innan och blev aldrig helt återställd efter det. Jag har dragits med något slags virus i kroppen som inte velat släppa. Jag har dessutom varit riktigt sliten i kroppen efter alla tävlingar. Att jag aldrig lär mig. Det funkar inte att tävla varje vecka hela sommaren. Inte för mig i alla fall. Jag blir nedsliten både mentalt och fysiskt och när det väl är dags för årets viktigaste tävling så vill jag bara att säsongen ska vara över.

Hur som helst, så anlände jag och Daniel till Sandhamn dagen innan. Vi hämtade våra grejer, gjorde en intervju och fixade med utrustningen. På kvällen kom Daniel fram till mig och berättade att hade det hänt en grej i familjen och han var orolig. Vi pratade lite och kom fram till att familjen är viktigare än tävlingen så med hjälp av Dennis på Head, tävlingsledningen och några vänliga funktionärer fick Daniel skjuts från Sandhamn till Stavsnäs med båt och där mötte vi upp Jonatan som ryckte in som ersättare i sista minuten.

Jag kände mig riktigt trygg med Jonatan som ersättare. Vi körde bra ihop i Engadin och han är en riktigt trevlig prick.

Som jag sa i en intervju när jag fick frågan om hur det kändes att få en ersättare i sista minut: "Well, they look the same and they are both good runners so I am ok with that."

Så, nu satt jag där med Jonatan på hotellrummet. Klockan var 22.30 och i princip så tog Jonatan direkt över Daniels hela utrustning.  Jag släckte och somnade runt tolv på natten bara för att vakna några minuter senare av att Jonatan väckte mig för att fråga en sak. Jag håller inget mot honom för det men efter det kunde jag inte somna om.  Upp 4.10, frukost och sista fix med grejerna. 30 minuter innan start känner jag mig inte alls bra. Det kan ha varit psykisk press, det kan ha varit något annat, men jag ville verkligen inte starta. Jag mådde piss och var nästan gråtfärdig för att jag kände att jag skulle sabba för Jonatan som åkt ut hit och var så peppad. Jag bet ihop och vi ställde oss på startlinjen.

6.00 gick startskottet och vi var iväg. Vi höll igen farten första löpningen fram till första simningen. Väl där lade jag mig först och drog.
 Jag simmade väldigt reserverat och pressade inte på jättemycket utan ville känna mig fräsch efter den. I efterhand borde jag tryckt på mer kanske, men det är lätt att vara efterklok.

Det positiva var att efter simningen hade jag en betydligt bättre känsla i kroppen. Jag började njuta och känna hur kul det var. Vi höll en ganska långsam fart på löpningarna, runt 5.5-10/km och jag kände att min puls drog iväg så fort vi körde snabbare än så. Eftersom mitt fokus nu var att faktiskt fullfölja efter min jobbiga känsla på morgonen så vågade jag inte pressa mer än så. Vi var väldigt noga med att få i oss energi och vatten och vi hade det trevligt tillsammans på banan och pratade om allt möjligt. Passade även på att hälsa till mamma så fort vi fick en kamera i ansiktet. Timmarna flöt på, löpningarna kändes bra pga den låga farten och simningarna var så jäkla roliga. Jag längtade till varje simning och efter "grissimmet" kom jag upp alldeles överlycklig. Så otroligt kul att simma i dom höga vågorna. Förra året fick jag problem efter omkring 5 timmar, men i hade jag inga kramper eller större problem alls.

Min första svacka fick jag i början av Ornö. Helt slut tog jag och Jonatan drog mig med spänd lina. Jag tryckte i mig en massa gels och blocks och efter några minuter var jag back on track. Tyvärr så var det då Jonatans tur att få en svacka. Så nu var det jag som drog honom. Vi tog oss fram till vätskestationen vid Ornö kyrka och tryckte i oss mera energi och därefter var vi hyfsat pigga sista 15 km. Mina ben var väldigt slut muskulärt sista 45 min och jag hade svårt att trycka på men som tur var taggade Jonatan till ordentligt och han drog oss förbi ett antal lag. Sista biten på Utö sprang vi progressivt och jag noterade ett tag att vi sprang i 3.50/km. Var kom dom krafterna ifrån??   På Utö väntade Pia, mamma, pappa och min svåger Dimitar. Sån lycka!

Så skönt att se sin familj där och när dom sa att dom skulle ta båten om 20 minuter, så var jag inte sen att snabbt hämta mina grejer och åka med dom hem.

Faktiskt otroligt skönt att få avnjuta kvällen i soffan med lite godis och tv. Jag var så glad och lycklig att en dag som började så dåligt kunde bli så bra!

Så, trots att jag vet att jag har betydligt mer i mig och att vi borde kunnat köra ännu bättre så var det just det här vi lyckades med den här dagen. Att vi dessutom gjorde det till en riktigt bra upplevelse är jag alla mest stolt över.

Tävlingssommaren 2014

Då är det dags att summera den här säsongen. Jag har varit alldeles för dålig på att blogga och passar istället på att bunta ihop hela säsongen i ett och samma inlägg. Det har har varit en rolig och bra sommar med några oväntade resultat.

Here we go!

Borås swimrun

På väg mot mål

Jag inledde säsongen med att köra Borås swimrun tillsammans med Jimmy. Jimmy skulle få sig en ordentlig genomkörare och jag behövde ett bra träningspass. Dessutom hade vi en kul helg ihop. Banan var väldigt kul men ruggigt kuperat. Vill minnas att även simningarna var ganska långa. Jag och Jimmy samarbetade fint och jag fick till min simning riktigt bra. Vi kom till slut på 16:e plats totalt vilket var riktigt bra med tanke på Jimmys ytterst begränsade träning. Det jag minns mest ifrån tävlingen är hur vi simmade om flera lag sista långa simningen och hur jag sen lägger upp linan på axeln och drar Jimmy sista löpsträckan.


Stockholm swimrun

Jag och Jimmy innan start

Redan veckan därpå var det dags för nästa swimrun. Denna gång i Stockholm. Jag körde återigen med Jimmy. Banan var betydligt enklare och kortare än Borås men den hade en antal barnsjukdomar. Det var te x gemensam paceing hela vägen till första simningen vilket gjorde att den simningen blev väldigt stökig och trång. Snöret runt min simdolme gick sönder efter andra simningen så jag var tvungen att springa med den i handen större delen av tävlingen. Inte helt optimalt men det gjorde å andra sidan att i och urstigningarna gick snabbare. Jag och Jimmy kom på tolfte plats i herrklassen på denna tävling.








Beach 2 Beach
Veckan därpå kom Pia på att vi skulle göra en swimrun ihop. En väldigt liten men exklusiv startgrupp startade med 1800 m simning i misärväder och kyla.  Banmarkeringen var inte speciellt bra och vi och många andra lag sprang vilse en hel del. Trots det hade vi en trevlig dag med vänner och skogsjogg

Jag och Pia Beach 2 Beach

Kustjagaren Karlskrona

Jag och Hanna Kustjagaren

Veckan därpå började det hända saker. Jag och Hanna som jag träffade på team snabbares Mallorcaläger i maj åkte ner till Karlskrona med guld i sikte. Hanna var relativt oerfaren inom swimrun men hon är en grym traillöpare. Tävlingen inleddes med 8 km löpning där vi gick ut lite väl hårt. När vi kom till första simningen var vi andra mixlag. Efter en stunds simmande så ser jag första mixlaget framför. Jag simmar ikapp lägger mig jämsides och tittar på dom och simmar sen förbi. När vi kom upp till stranden ledde vi med några minuter. Tävlingen flöt på bra men jag gjorde några
klantiga navigationsmissar under simningen. Minns också att sista simningen var oerhört vågig och jag tappade min paddel vid två tillfällen. Hur som helst så vann vi mixklassen med bra marginal och kunde glada lämna Karlskrona.


Stockholm Aquathlon

Jag blir snart omsprungen av kvinnan med barnvagn

Två veckor senare körde jag Stockholm Aquathlon. 5 km simning följt av 21km löpning. Det här loppet har varit min vita val eftersom jag kollapsade efter det förra året och blev väldigt sjuk. I år gick det tidsmässigt bra. Simmade på 1.12 och sprang på 1.22. Tyvärr räckte det inte längre än till en 6:e plats. I år kräktes jag dessutom inte i mål vilket var skönt.











Amfibiemannen

Jag och Marika Amfibiemannen

Ytterligare två veckor efter det var det dags för en swimrun igen. Denna gång med Marika. Vi kom trea i tävlingen förra året och jag var peppad på att köra ännu bättre i år. Tyvärr så var det inte vår dag och vi fick nöja oss med en 6:e plats. Jag simmade dock ganska bra. Jag hade annars en ganska usel dag och råkade riva sönder simmössan när jag skulle ta på mig den vid första simmet. Det var riktigt varmt den här dagen men just den biten lyckades jag hantera bra. Vi cabbade ner dräkterna på dom långa löpen men lika mycket som det räddar en om det blir för varmt så är det ett moment som tar tid.

Jag och Hanna vinner Karlstad swimrun

Karlstad Swimrun
Veckan efter åkte jag och Hanna till Karlstad för att tävla ihop igen. Jag var ganska besviken efter Amfibiemannen och behövde revansch. Första simningen var 2600m vilket är ganska så långt. Det var dessutom gemensam löpning hela första biten till simningen (6km) så vi kunde inte dryga ut någon ledning där. Vårt största orosmoment var just att vi hade Micke Rosen i ett konkurrerande mixlag. Döm av min förvåning då det visar sig att vi var första mixlag efter första simningen och tredje lag totalt. Fokuset blev nu allt jag säkra mixplatsen och jaga totalplaceringar. Tävlingen flöt på bra och vi var starka hela biten. Nöjd med ytterligare ännu en vinst

Eliten innan start

Ångaloppet
Så var det dags för Ångaloppet. Det loppet har jag tidigare kört mycket bra i. Kommit tvåa och fyra i herr. I år valde jag att köra mix med Beatrice. Vi kom iväg bra och låg i täten halva tävlingen. Dessvärre sa Beatrices fot i från och vi var tvungna att bryta tävlingen. Lite kul dock att Hanna knep tredjeplatsen i mix.



Åkte till Finland dagen efter, kom trea i en löptävling där jag även kollapsade i mål och mådde dåligt flera dagar efter.

Snart börjar jag må riktigt illa

Lite besviken efter Ångaloppet pratade jag med Micke Rosèn och vi bestämde oss för att köra en tävling ihop.

Skärgårdsutmaningen

Micke mosar mig i mål

Jag och Micke begav oss till Söderhamn för att tävla ihop för första gången. Vi fick reda på att vi var förhandsfavoriter att vinna loppet och blev intervjuade av några lokaltidningar. Detta var en tävling som passade oss. Långa simningar och relativt kort löpning. Vi simmade som väntat bra men vi hade lite problem med några väldigt löparkillar som hela tiden sprang ikapp och drog om oss på löpningen. Vid ett tillfälle låg vi efter med 8 minuter när vi kom till simningen. Vi lyckades i princip simma ikapp hela den tiden på en 800m simning. På sista simningen drog vi om helt och kunde sen spurta i mål och vinna med 1 minut. Vinst igen!


Ö till Ö
Årets viktigaste tävling. Denna gång precis som förra året tillsammans med urstarka Marika.
Vi var tre lag som låg i täten. Ena laget bröt. Så slutligen var det vi och Ullis och Jonas som låg och växelkörde om ledningen. Jag hade en del problem under tävlingen. Blev yr under en simning och började nästan att kräkas. Detta tog mig lite ur spel. Sen började mina ben att krampa massor vilket gjorde att varje steg var en pina. När vi sen kom till Ornö för längsta löpningen så var min energi helt slut. Jag var totalt förstörd och Marika var tvungen att pressa mig hårt för att vi skulle ta oss framåt. När jag till slut fick i mig energi så började saker kännas bättre. Vi kom dock aldrig ikapp det ledande laget utan fick nöja oss med en andra plats i år igen. Denna gång 38 min snabbare än förra året.

Stort tack till Jimmy och David på Adeptic för världens bästa sponsring och stöttning!!

Tack också till Marika, Hanna, Beatrice, Jimmy, Micke och Pia för att ni har stått ut med mig under dessa tävlingar.  Jag är inte helt lätt att göra med alltid.

Marika drar en förstörd Björn

På väg mot mål

Ö till Ö 2013

Springa och simma från Sandhamn till Utö. Totalt 7.5mil där man springer 6.5 mil på största delen obanad terräng och simmar 1 mil i vågigt kallt vatten. Det lät både rimligt och kul.

Jag tror det var vid den här tiden förra året som Marika kontaktade mig och frågade om jag ville köra ö till ö med henne. Jag sa utan tvekan ja! Vi pratade ganska tidigt om att målsättningen skulle vara att gå in för pallplats på tävlingen.  Man kunde anmäla sig till tävlingen på tre sätt. Kvala, meriter eller lotteri. Vi kände att vi nog kunde använda våra tidigare meriter för att kvala in så vi sökte på den vägen.  Spänningen var stor när vi var på mötet där lagen inför 2013 års upplaga av ö till ö skulle väljas. När vi sen såg våra namn på listan över lagen som valts ut så blev allt på riktigt. Herregud, vi ska verkligen köra ö till ö. Galet.

Ett steg i vår satsning infö ö till ö var att hitta en sponsor som kunde hjälpa oss med detta. Anmälningsavgiften ligger på 10000kr. Sen tillkommer våtdräkt, skor,vätskesystem m.m. Vi frågade runt lite och jag mailade bland annat en massa företag. Till slut så sammanförde vår simtränare Micke oss med Jimmy och David som har ett företag som heter Adeptic.  De erbjöd sig att sponsra oss mot att vi coachade dem till Amfibiemannen.  Sagt och gjort

Vintern och våren flöt förbi och jag ska försöka komma till racereporten om Ö till ö ganska så snart.

Marika och jag hade anmält oss till Amfibiemannen för att se lite var vår form låg. Detta var tänkt som ett testlopp inför Ö till ö och vi hade egentligen inte så jättehöga ambitioner då vi visste att det fanns många riktigt duktiga simmare med. Amfibiemannen är 5.4km simning och 20km löpning så det lönar sig att vara stark simmare där. Vi tog dock oss igenom riktigt bra där och hamnade på en tredjeplats i mix och tolfte plats totalt.  Läs race report här http://bjornrosenthal.blogspot.se/2013/07/tavlingsrapport-amfibiemannen-27-juli.html

Ö till ö då. Jo, Marika kom förbi mig en timme innan båten till Sandhamn skulle hämta upp oss. Jag hade läst i pm:et inför tävlingen att båten skulle gå från Nybroviken vid Strandvägen dvs 100m från där jag bor. När vi sen gick till båten så kollade jag senaste mailet från Ö till ö och ser att båten nu går från Grand hotell istället. Förvirringen var total och jag stressade upp mig lite eftersom vi nu fick lite bråttom. Vi gick med raska steg mot Grand och där låg mycket riktigt båten. Väl ombord på båten var det en massa bekanta ansikten. Riktigt kul. Efter 3 timmar på båten så anlände vi till Sandhamn. Där fick vi våra nummerlappsvästar, chip m.m. Efter en god gemensam middag med alla deltagare var det sedan dags att gå till rummet för att försöka sova. Det var inte helt lätt. Vi släckte klockan tio och både jag och Marika vände och vred oss mycket. Vi visste att vi hade en lång dag framför oss.
Klockan 04.00 ringde klockan och vi gick upp för att äta frukost. Jag kände mig hyfsat lugn. Det var skönt att veta att vi skulle inleda med en liten löpning innan vi skulle göra första simningen. Jag tycker alltid det är jobbigt när man som i triathlontävlingar ska inleda med att simma i kallt vatten. Nu hann jag åtminstone värma upp lite. Startskottet gick 05.55 och vi gav oss iväg i en ganska lugn fart. Efter någon kilometer var det dags för första simningen. 1600 m och det var i princip bara att sikta på den blinkade lampan längst borta. Simningen var lång men inte alls så kall som jag trodde. Vårt upplägg var att vi skulle ha en lina mellan oss hela racet. Vi är hyfsat jämnstarka på simningen men om jag låg först kunde Marika återhämta sig under simningen för att på sätt vara piggare på löpningarna där jag är starkare.
Upplägget funkade bra och det visade sig dessutom att på de kuperade partierna var Marika mycket kvickare och jag la mig då bakom henne. Jag trodde ett tag att Marika hade lite för hög fart faktiskt. Men det visade sig att hennes kvicka fart över klipporna gjorde att vi höll en god och förhållandevis hög fart. Folk ropade att vi låg nära täten och mycket riktigt så kom vi ikapp monstersimmarna Mats och Jeanette Rubertson. Vi låg nu på tredje plats och det dröjde inte länge förrän vi även kom ikapp förra årets vinnare i mix de grymma syskonen Annika och Fredrik Åström.

Vi sprang ganska länge ihop med dem och konstaterade att farten var riktigt hög i år. Vi fick även reda på att laget som låg först var Fredrik Selmered och Annika Ericsson. Även de duktiga simmare men på pappret så är vi snäppet bättre löpare (tror jag). Vi skapade en lucka till Åströmarna och började jakten på ettorna. Vid ett parti där man sprang tillbaka och mötte andra lag igen så stötte vi på Annika och Fredrik Åström igen. Annika ropade att de var tvungna att bryta för att Fredrik kände sig sjuk. Även fast de var våra största konkurrenter idag så kände jag ingen som helst glädje över att de bröt. Att vinna över någon för att de bli sjuka och bryter är inte så kul och jag led verkligen med dem eftersom jag vet att precis som vi har de laddat och längtar efter denna dag så länge. Jakten fortsatte. Jakt och jakt förresten. Vi jobbade på i jämn fart, vi stannade i princip aldrig. Kan ju nämna att jag kissade två gånger medans jag sprang vilket faktiskt är något jag är lite stolt över.

Timmarna flöt på. Vi var duktiga på att inta energi och hade aldrig några riktiga svackor. Ibland skrattade vi, ibland var vi helt tysta, ibland konstaterade vi hur fantastiskt vackert allting var. Det är två partier jag speciellt minns. Dels den så kallade grissimningen. En lång simning där det var ganska höga vågor. Det största problemet med simningen var mest känslan av att vi inte kom någon vart och att vi blev rejält nedkylda efteråt. Det andra partiet var paradoxalt nog ett parti jag längtat efter, den långa löpningen på 17km på Ornö. Precis innan simningen till Ornö fanns det en vätskestation som bland annat hade kexchoklad. Jag tryckte snabbt i mig en kexchoklad och stoppade en annan innanför våtdräkten. Sen var det snabbt ner i vattnet. Det där med att simma med munnen full med kexchoklad är ingen bra idé. Det var några hundra meter där jag blåste ut kexchoklad under varje utandning. Uppe på land var det dags för långlöpningen. Vi drog ner våtdräkterna på överkroppen och började springa. När värmen tryckte på som mest så började det faktiskt regna vilket gjorde att vi blev något nedkylda och kunde hålla vår fart uppe. Kroppen började rent allmänt säga ifrån nu. Vi hade varit ute i 8-9 timmar och vi höll oss igång på geler och vatten. Våra fötter gjorde ont och det var mycket jobbigt mentalt. Till slut kom vi fram till skylten Final 15km. Då hade vi först 7km löpning framför oss och sen lite småöar fram tills sista 3 km på utö. Med vetskapen av att vi snart var framme kunde vi hålla modet uppe och mycket snart var vi framme vid sista simningen och på andra sidan väntade Utö. Folk jublade när vi kom upp och vi höll en för oss god fart sista kilometerna. En kvinna cyklade förbi och ropade att vi låg tvåa. Jag vågade inte riktigt tro att vi skulle hålla andraplatsen och tittade gång på gång bakåt för att se om de kom något mixlag bakom. Jag minns att jag räknade varje hundra meter på klockan och bara önskade att se målet snart. Plötsligt ser vi målet högst uppe på en backe och med en sista kraftansträngning tar vi oss i mål. Vi kommer i mål och får en kram av Michael Lemmel som är anordnare av tävlingen.  Vi lägger oss ner och känslorna bara väller över oss. 

Jag kramar om Marika och talar om för henne vilken otroligt stark person hon är och hon säger detsamma till mig. Vi blir intervjuade och jag minns inte alls vad jag säger förutom att jag svarar ja på frågan om vi kommer tillbaka. Annika Åström ser oss och kommer även hon fram och kramar om oss.  Detta är tveklös den bästa målgång jag någonsin gjort. Vi kom i mål på tiden 10.36.46 och hade med den tiden tillsammans med det vinnande laget som var tre minuter innan krossat det gamla banrekordet som var en bit över elva timmar. Vi är även nöjda över vår sextonde plats totalt av de dryga hundra lagen som tog sig i mål. Nu väntar några veckors helvila. Jag tänkte gå upp och något kilo och bara koppla bort alla träningsmåsten. Därefter börjar en försiktig uppladdning mot 2014, året då jag kommer satsa fullt på löpning och simning och då jag och Marika kommer jaga vinst i Amfibiemannen och Ö till Ö

Tack Jimmy och David på Adeptic för sponsring, stöttning och vänskap
Tack Human Ambition och Micke Rosén för bästa simcoacningen
Tack Jesper Andersson Mars för våra grymma Camaro våtdräkter
Tack Spif triathlon och 2xu
Tack Michael Lemmel och Mats Andersson för en grym tävling
Tack Nadja Odenhage för bilder
Tack vänner,bekanta,träningskamrater och våra närmaste för att ni stöttat och funnits där

(och Tack Marika för att du är så jäkla bra)

Race report Kalmar Ironman- Björn Rosenthal

Plötsligt så händer det bara, man har det perfekta racet! Det hände mig 2010 när jag sprang milen på 35 minuter, det hände 2011 när jag körde dåvarande Kalmar triathlon på 9.32 och det hände under Stockholm Aquathlon i sommar då jag simmade 5km på 1.12 och därefter sprang halvmaran på 1.22. Dagar då allt sitter och man sitter efteråt och funderar på hur tusan kunde jag vara så snabb?

Ibland blir det tvärtom. Man tänker att nu kommer jag kunna prestera om inte otroligt bra så åtminstone hyffsat bra.  Jag hade en sådan tanke inför Kalmar Ironman i år. Kroppen var i fin form och även om jag inte fått till cyklingen så brukar jag kunna plocka fram det till tävling. Min simning och löpning har dessutom varit bättre än någonsin i år (kanske pga. den bristfälliga cyklingen).

Nej det gick inte direkt bra för mig i helgen, åtminstone inte om man ser på vad jag har presterat tidigare. Om jag är missnöjd och besviken? Nej inte alls!

Jag hade en riktigt trevlig dag. Det var kul att heja på vänner och jag är så glad för alla som lyckades med sina egna mål och för de som för första gången gjorde ett Ironman! 

Om själva racet
Jag var märkbart nervös på natten. Jag brukar vara lugn men det var något i mig som gjorde att jag inte kunde slappna av. Vi gick upp klockan 4 på morgonen. Jag drack 2 koppar kaffe och åt en macka. Brukar inte få i mig mer på raceday. Därefter gick vi ner till området och kollade cyklarna. Det är alltid en lättnad när man ser att cykeln inte fått punktering under natten.  Därefter gick vi ner till simstarten. Jag valde att simma utan simglasögon som jag övat på hela sommaren. Väldigt skönt att slippa imma och dessutom så är det lättare att navigera. Jag placerade mig i 1.05 gruppen och hade en riktigt bekväm simning. Inget slagsmål och bra känsla. Med facit i hand hade jag kanske kunnat trycka på lite mer men omständigheterna gjorde att det inte gick fortare än vad det gjorde. Faktum är att det är totalt omöjligt att veta hur fort man egentligen simmar såvida man inte kollar på klockan under själva tävlingen.  Men det var ett kul sim hur som helst!

Hyfsat snabb t1 utan strul och gav mig sen ut på cykeln.

Tog det lugnt fram till Ölandsbron för att komma in bra i cyklingen och vid krönet av bron gick jag ner i bågen och började trycka på. Benen kändes bra och lade mig stabilt i motvinden. Efter bara någon kilometer började mitt bakhjul låta konstigt och hoppa. Jag stannade och kollade och mycket riktigt hade luften börjat sina. Jag plockade av bakhjulet och slet loss tuben och satte dit en ny tub.  

När jag skulle trycka dit munstycket för kolsyran så gick ventilen på däcket sönder. Jag blev helt lamslagen. Ska det bli min första dnf pga. en punktering? Klungor av cyklister dundrade förbi mig och jag försökte vinka till motorcykeldomarna att jag behövde assistans. En stannade och sa att en servicebil var på väg. Mitt huvud gav upp där, jag tänkte att om jag åtminstone bara får låna ett nytt hjul kan jag rulla runt den här tävlingen. Plötsligt så kom jag att tänka på att jag skulle kunna försöka byta ventiler mellan det gamla och nya däcket. Som tur var hade jag med mig en liten ventilavskruvare och kunde således göra detta. I med ventilen och börja handpumpa. Lycka var när jag märkte att det kom i luft. Jag pumpade på så gott det gick och gav mig sen i väg.

Nu var jag mitt i värsta vätternrundanklungan. Folk cyklade tre i bredd och alla låg packade så det var helt omöjligt att komma någonstans.  Jag försökte gestikulera till en motorcykeldomare att det var omöjligt att cykla om, om jag inte fick korsa mittlinjen. De ropade tillbaka att man max fick vara två i bredd. Jag satte mig upp och cyklade på så gott jag kunde. Så fort jag försökte hålla 10 meters lucka till den framför så kom det människor och lade sig framför vilket gjorde att det gick ännu långsammare.  Köra om gick som sagt inte. Efter några mil så blev det dock lite bättre och jag kunde trycka på igen. Ner i bågen och med två killar som låg på mitt bakhjul som iglar rullade jag fram. I medvinden kunde jag äntligen trycka på lite mer och jag passade även på att kissa samtidigt som jag cyklade. Kanske det bästa med hela dagen då jag aldrig lyckats kissa så bra på cykeln tidigare. Seger!  Under de sista fem milen av cyklingen kändes det att jag inte fått till några långpass. Jag var trött! In i t2 och jag hade inte större brådska där. Jag gick genom området, kissade och gav mig sen ut på löpningen. Benen kändes riktigt bra. Tänkte att jag skulle spara på benen då jag ändå inte skulle kunna göra något stordåd vad gäller tid så jag lade mig i 5.20 fart och skulle således vara inne till klockan sex. Det höll fint första halvan och jag pacade Sanna Duvebrant en del. Men strax innan jag kom in till stan på andra varvet började jag må illa. Kräksilla till och med. Jag funderade på om jag skulle försöka kräkas men det är också förenat med en eventuell dnf så jag valde istället att släppa iväg Sanna och börja gå. Fick tipset att äta citron så jag tog citron vid vätskestationerna som jag sen pressade i vattnet. Det blev ett gott citronvatten som jag faktiskt tror hjälpte. När jag sen försökte komma igång med löpet igen var det lungorna som satte stopp. Så fort jag började jogga så kunde jag knappt andas. Det var helt täppt. Jag misstänker att det var en trötthet som fanns kvar från Ångaloppet som jag hade gjort några dagar tidigare. Jag stötte ihop med Kaj Munk och tillsammans så gick/småjoggade vi resten av tävlingen. Jag kom i mål väldigt fräsch och det var väl lika bra det.  Min längsta Ironmandag blev en ganska trevlig upplevelse trots allt. Det är säkert nyttigt när man får motgångar och jag är så tacksam att det här inte var ett år då jag satsat och tränat för Kona. Då hade en punktering varit hemsk att få.

Nu vilar jag och laddar om mina batterier för Ö till Ö om två veckor. Då ska min kropp funka som den ska!

Stockholm Royal park Aquathlon 30/7 2013

En ganska sen och kort tävlingsrapport. 

Jag hade inga stora förhoppningar om tävlingen eftersom det är så mycket simning. Jag hittade dock en bra grupp att köra med och vi turades om att dra. Blev lite överraskad när jag såg att kört 5000m på 1.12.18. Löpningen kändes ruggigt bra och efter 14km kände jag att nu får det bära eller brista. Jag kör på. Vid 18km började energin ta slut och vid sista kilometern tog allt slut och jag ramlade in i mål. Nöjd trots allt med min löpning då jag körde halvmaran 1.21.58 bara minuten långsammare än Jonas Colting. Surt att jag missade pall med bara några sekunder men jag är nöjd med hur jag körde och att jag tog i. Totaltiden blev 02.35.41

Budapest Marathon 7 oktober 2012

För två år sen sprang jag mitt senaste riktiga Marathon. Körde då Stockholm Marathon på 2.59.32. Jag var jätteglad över att äntligen kommit under den magiska tretimmarsgränsen. Den tävlingen kändes hyfsat bra (fast man har ju en tendens att glömma smärta). Min plan var då att springa med farthållarna och köra stabilt på 3 timmar. Problemet var bara att vid halvamarathonsträcket så gav farthållaren upp och helt plötsligt var gruppen tvungna att förlita sig på själva. Det var förstås inga större problem även fast det var aningens snopet.

Efter Stockholm Marathon 2010 så tog jag paus helt från långlöparsatsningen och gick fullt in på Ironmanträningen. För min del innebär en Ironmanmara tider som är betydligt långsammare än ett Marathon där jag inte cyklat 18 mil innan. Som bäst ligger jag runt 3.25 sträcket, som sämst 4.06 vilket jag sprang på i Texas i år. Det var 35 grader varmt och jag klarade inte att få upp någon fart överhuvudtaget. Det slutade med att jag småjoggade runt och åt godis och drack. I Texas gick jag aldrig in i väggen för att jag helt enkelt inte ens klarade av att pressa på grund av värmen. Mycket märkligt. Men värme knäcker en på ett märkligt sätt.

Nu var det hur som helst dags för ett riktigt Marathon igen. Min flickvän hade hittat detta hyfsat platta Marathon och vi tog tillfället i akt att åka dit med ett gäng vänner och kombinera en långweekend med en löpartävling. Jag var riktigt peppad att faktiskt göra ett personbästa denna gång. Jag la cyklingen på is under en månad och satsade stenhårt på löpningen. Fick till och med ihop en vecka med 10 mil löpning vilket väldigt sällan händer under triathlonsäsongen.  

Två veckor innan tävlingen körde jag ett grymt långpass på 37km där jag snittade strax under 4.30fart. Mycket bra känsla och jag kände mig urstark.

Min raceplan var att börja lugnt med tretimmarsfartgruppen och därefter jobba progressivt till runt 4.07 fart. Min ambition var att satsa järnet och våga chansa.

Tävlingsdag
Startskottet gick och jag kom iväg riktigt bra. Jag var med långt fram och hängde med tretimmarsfarthållarna. Banan är verkligen platt. De första kilometerna kändes verkligen som de gick utför. Jag höll koll på klockan och såg till att inte rusa iväg för hårt. Jag lät människor i högre farter passera mig. Min plan var att jobba progressivt.  Farthållarna låg i 4.10fart de första 5 kilometerna och när de upptäckte att de sprang för fort och saktade in så bibehöll jag istället farten. Kilometer efter kilometer gick och jag hittade en jämn fart på 4.07/km. Jag passerade halvmaran på 1.28.08 och jag var urstark.  Jag hade en tanke att jag möjligtvis skulle kunna tappa något på sista milen men att det skulle påverka marginellt. Vid 32km kom det upp en löpare bakom mig som låg precis bakom mina fötter. Detta stressade mig en del och jag misstänker att min puls drog iväg. Vid 35km började jag tappa fart och det blev ansträngt. Detta är förstås helt normalt vid den här tidpunkten. Jag började räkna ner kilometerna i huvudet, började tänka på att det som var kvar bara var en lång intervall. Vid 39 kilometer var jag inne på survival. Jag stönade vid varje steg och mitt huvud började bli tungt. Jag sprang på men lyckades inte ligga över 4.30 fart. När det var 1 kilometer kvar så höll jag knappt feminutersfart och hade stora svårigheter att springa rakt. Gång på gång trodde jag att jag såg mållinjen men den tycktes aldrig dyka upp. När jag till slut hade 100 meter kvar så vinglade jag över halva banan. Jag såg personer som jag tidigare sprungit om susa förbi och jag stapplade in över mållinjen. 

Uppenbarligen såg personalen där att jag var illa däran för jag blev på direkten uppfångad av två personer som tog mig till sjukhustältet. De placerade mig på en brits där och jag sa att det inte var någon större fara med mig och att jag bara behövde vila. De sa till mig att berätta om jag skulle börja må illa och jag svarade att det var lugnt. Det tog 10 sekunder och sen började jag kräkas, massor! De gav mig en liten 1 litersplastpåse och uppmannade mig att ”try to aim”. Detta var givetvis ganska svårt. Jag svettades massor och bad om vatten men istället för vatten så fick jag någon slags brustablettlösning. Denna gjorde givetvis att jag kräktes igen. Jag fick till slut två påsar med is som jag lade i pannan för att kyla mig och det hjälpte något. Jag bad massor om ursäkt till den trevliga sjukvårdspersonalen och det var en hel del menande leenden som utbytes i tältet. Jag förklarade att jag gjort massor av Ironmantävlingar och marathons innan och aldrig upplevt något liknande. Det kändes verkligen hemskt att orsaka denna oreda i tältet och jag kände bara att jag borde ge plats åt någon som behövde den mer. Problemet vara bara att jag var den som var mest illa däran. Jag blev nästan lite glad när jag såg en kille komma inrullandes på rullstol efter en stund.

Efter att ha legat på britsen i över en halvtimme hade jag fortfarande inte slutat kräkas och personalen började prata om att sätta in dropp på mig. Min första spontana fråga på det var: ”Is it expensive?” De skrattade och sa att det ingick i försäkringen. Droppet förbereddes och jag fick hänga ut min arm. Det tog inte många minuter efter att det börjar rinna innan jag kände skillnad i huvudet. Illamåendet avtog något och jag började sakta men säkert bli klarare i huvudet. Efter ytterligare en halvtimme var jag så pass kry att de kunde plocka ur droppet och jag försökte försiktigt resa mig upp.

Jag stapplade upp och pratade med mannen som hade haft huvudansvaret för mig. Han försäkrade sig att jag mådde bättre och jag sa att det gjorde jag, samtidigt som jag skakade hans hand och tackade för hans hjälp. Med stapplande steg och utan tröja lämnade jag sjukhustältet för att hitta mina vänner som oroligt väntat på mig utan att veta om vad som hänt.

Händelsen i tältet var lite som en feberdröm, jag kommer ihåg att jag pratade massor på en för mig till synes perfekt engelska. Jag minns att mina ben krampade och jag lyckades få massage av någon stackars sköterska som jag trodde var massör. Jag hade i min dimma fått för mig att jag var i massagetältet också.

Man kan alltid analysera ett lopp i efterhand och fundera på om man skulle kunna kört hårdare eller inte. Det jag säkert är att jag absolut inte kunnat köra på hårdare. Möjligtvis hade jag kunnat köra smartare, men kollapsen kom så plötsligt och jag kunde verkligen inte förutspå den. När jag väl började känna att det började kännas jobbigt så gick jag istället all in.

Jag har kört 8 ironmantävlingar i mitt liv och jag har aldrig varit så sliten som jag är i kroppen nu. Fem dagar efter tävlingen känner jag mig fortfarande matt och orkeslös. Jag tar en helvila ytterligare 5 dagar till innan jag försiktigt börjar rulla igång igen.

Praktiskt med säsongsvila nu dessutom.

Jag känner mig glad över att knep en 83:e plats i tävlingen och slog mitt personbästa med 20 sekunder på tiden 2.59.12. Jag gav allt jag hade just den dagen, det är något man ska vara nöjd över!