plan 2010

Undrar om jag gjort någon summering av året. Jag kommer inte ihåg och jag orkar inte riktigt kolla. Är så glad att mitt förhållande tog slut i oktober. Det kom jävligt olägligt och det kostade mig säkert 30 minuter i Florida. :) Men vad ska man göra liksom? Det hela fick mig att tvivla på om jag skulle fortsätta med det jag älskar mest och jag var även beredd att ge upp hela det här livet för den personen. Men lite perspektiv så inser jag att det skulle vara helt absurt att göra så för den personen. Jag kommer ge upp det här som det ser ut någon gång, och om det blir för någon person så är blir det för någon väldigt väldigt speciell.

Senaste dagarna har jag haft väldigt roliga träningspass. För en vecka sen gav jag mig ut och sprang 4.2 mil efter jobbet. Det var en skön känsla att jag fortfarande höll måttet någorlunda och jag sprang in på 3.28. I måndags skulle jag simma ett långpass på 5000 m. Det slutade med att jag kände mig så stark att jag simmade 6000. Att göra sådana saker peppar en och får mig att känna stark och glad. Verkligen positiva känslor.

Jag är beredd att köra på hårdare än någonsin inför 2010 och mina primära mål kommer att vara Ironman Lanzarote och Challenge Barcelona. Därimellan ska jag försöka göra en hel andra saker som inte enbart är sport. Det kommer att handla om att hålla motivationen uppe och inte snöa in sig, som Nicklas brukar säga. Jag tävlar i triathlon men jag är inte triathlon. Det har varit svårt för mig att släppa det. Jag har levt det livet och glömt bort att leva.

Mina träningsplaner inför kommande året är:

Bli en starkare cyklist. Min cykeltid i florida var tragisk och kalmartiden var oförändrad sen 2008. För att kunna fixa det här kommer jag köpa en cykelcross för att kunna hålla igång träningen under vintern och den tidiga våren. Ingen jäkla trainer i år inte. Jag hatar trainern så otroligt mycket.

Kapa simtiden ytterligare. Rejält simfokus i vinter. Ge mig på längre distanser och även kapa tider.

Bli en starkare löpare. Spräcka nya barriärer. Jag ska vara bekväm i 3.45 fart när jag kör ett halvmarathon. Måste bygga upp mitt psyke lite mer här. Det gör ont att springa fort men det är bara att bita ihop.

Jag tror jag har något att gå på här. Det är bra märkligt, även fast man sysslar med en sport som ska ge en starkt psyke så rasar man så jävla lätt när människorna som står nära en försvinner.

Idag känner jag mig träningspeppad. En liten sådär pirrande känsla om hur härligt det är när man springer riktigt fort och håller den farten länge. Man bara susar förbi alla och man känner sig helt oslagbar. Det är en bra känsla som jag vill ta vara på.

Det är inte värt att förlora den känslan.